Ann Helena Rudbergs nya bok är här

I ormbärarens tid av Ann Helena RudbergI ormbärarens tid

I ormbärarens tid är en historia som sträcker sig genom århundradena. Det är allas vår historia skildrad genom en författares psyke. Boken ger konkret svar på frågan vem är jag? Vad gör vi här på jorden? Varför måste vi veta något om våra rötter? Det är en skildring med egendomslösa torpare i centrum. En mormor och en morfar och deras tio barn. Det säger något om oss alla.

Beställ här

Så här skriver en läsare: Nu har jag förtjust läst och sökt följa med i hisnande svängar i tid och rum och ditt sköna direkta språk om vardagsnära tillvaro bland släkt o vänner kopplad till mayas galaktiska ormperspektiv, fascinerande men också verklighetsberikande, det gav en fin läsupplevelse.

Här är författaren och journalisten Gitta Magnells recension av boken:

Ann Helena Rudbergs bok ”I Ormbärarens tid” syftar på den astronomiska stjärnbild, som solen passerar i slutet av november och i början av december. Det är en släkthistoria om folkdjupen i Sverige, de egendomslösa förfäder som med tålmodigt slit var med och byggde upp det moderna Sverige. Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor.  Samtidigt är det en djupt personlig berättelse om att hitta hem och finna sig själv. Parallellt löper sökandet efter den mayaindian från Guatemala som ska ha kommit invandrande i släkten. Kanske någon gång med slavskeppen  på 1600-talet. Enligt vad som berättas i släkten ska han ha gift sig med en spanjorska och invandrat till Sverige.

Jag läste hennes bok samtidigt som jag började läsa Mo Yans Det röda fältet, en släkthistoria från en landsbygd i Kina där livet var så mycket våldsammare och grymmare eftersom det var krig med japanerna. Bägge böckerna handlar om de enkla människorna på landsbygden vars historia så sällan blir omskriven.  Dessutom skildras ungefär samma tidsrymd.

Fast klassklyftorna ännu i början av 1900-talets Sverige var närmast oöverstigliga möts Ann Helenas föräldrar och gifter sig. Pappan kommer från en förnäm borgerlig släkt medan mamman är yngst i en barnaskara på tio som vuxit upp i ett litet torp på Skotterön och i Skärsholmen vid Mälaren. I dessa trakter har mammans släkt bott som torpare i flera generationer, odlat jorden och gjort dagsverken åt godsen och slotten. De har präglat bygdens kultur lika mycket som godsens och slottens ägare. Det är i mammans släkt som författarens sympatier ligger.

Smärtpunkten i boken är ett över fyrtio år gammalt ungdomstrauma . En sommardag 1968 finner Ann Helena sin mamma död medan hennes etttåriga dotter leker bredvid. Mamman var endast 43 år och dog i ett astmaanfall. Dödsfallet blir ett trauma som Ann Helena ensam försöker hantera. Hon har själv då nyligen blivit mamma och det dröjer många år innan hon orkar återknyta till den lilla syster som lämnades bort efter mammans död. Först på 2000-talet börjar hon på allvar resa bakåt i tiden och försöka ta reda på vad som hänt i mammans släkt och hur de har levat.

Vad hon finner är ett dugligt, hederligt och arbetsamt släkte med en naturlig arbetsuppdelning mellan könen. Ann Helenas mormor och mormorsmor skulle aldrig förstå den könskamp som råder idag. De kände sig säkert helt jämställda med männen. Alla måste arbeta för att klara livhanken, även barnen fick hjälpa till med de sysslor som måste skötas varje dag. Dagens jämställdhetsdebatt är ett borgerligt påfund, menar hon. Den uppstod när arbetarna ville vara fina som herrskapsfolk och skaffade sig hemmafruar. Då förlorade kvinnorna makten över sina liv. I och med urbaniseringen och industrialiseringen jämnades klassklyftorna ut men samtidigt försvann massor med kunskaper. Allt det som framförallt kvinnorna förr visste om hur man får vitaminer och näring av det som växer vilt i naturen glömdes bort . Hantverket försvann också och de små torpen blev idylliska sommarstugor åt stadsbefolkningen.

Sedan århundraden tillbaka består hennes släkt av infödda blåögda och ljushåriga svenskar men några föds med mörka ögon och svart hår och tydliga drag av något främmande. Det finns också en genetisk sjukdom i släkten som bevisligen bara funnits hos indianfolk.  Ann Helena tycker själv att hennes mörka ögon och breda kindknotor påminner om de bilder hon sett av mayafolket.  ” Och dunkelt någonstans inom mig har jag alltid förknippat mig med något annat än det blonda svenska”, skriver hon.

All efterforskning till trots finner hon inte klara bevis på att mayaindianen verkligen funnits i släkten men det spelar ingen roll. Hennes beskrivning av mayafolkets inflytande  i världen och i hennes egen tolkning är fascinerande och rymmer mycket livsvisdom:

Ormbäraren är det trettonde tecknet i zodiaken. Det ligger mellan Skorpionen och Skytten men togs bort av astrologer därför att tretton ansågs vara ett oturstal. Undergången tror hon dock inte på utan tror snarare att det kan handla om en medvetandehöjning, alltså en förbättring av människornas villkor på jorden.

Mayafoket ägde inte jorden. De trodde att de hade planeten till låns av gudarna en liten tid. De brukade jorden och tog hand om naturen och naturen tog hand om dem. Men de vita som kom över haven på 1500-talet visste hur man brukade jorden för egen vinnings skull. Hur man kunde skapa sig en förmögenhet av det som jorden och bergen gav. De hittade guld hos olika indianstammar och exploaterade naturen.

I dag behöver vi använda traditioner med djupa rötter för att komma vidare, menar hon . Varje person som finns på jorden just nu är viktig och  kan  påverka och balansera planeten. ”Kunskapen om detta finns inom oss, inkodat i vårt dna. Vi behöver bara vända oss inåt till oss själva för att finna detta”, skriver hon och försöker sammanfatta de insikter hon fått av sin resa.:

”Om jag känner mig som en mayaindian, en spanjorska eller svenska eller något annat har med det yttre att göra. Det är delar av mig men inte det eviga beständiga som finns bortom. Det är därför det enbart finns en art människor på jorden. Inte fler. För alla har vi den där kärnan inom oss som alltid finns där. Och vi kan i varje sekund hitta vägen tillbaka till denna centrala del i oss själva.”

Gitta Magnell

journalist och författare